frökenfrida.blogg.se

Idag har jag och en kollega suttit och diskuterat elevernas betyg i bild. Vi har tittat på och diskuterat det material som eleverna arbetat fram under terminen, och därefter jämfört vår bedömning med den som den förra läraren gjort vid förra terminens slut. Generellt sätt kan man säga att flera elever kommer bli besvikna på avslutningsdagen. Besvikna för att de fått sänkta betyg, har för dålig lärare, att vissa lektioner har gått bort, att bild är ett ämne där bara tjejer får bra betyg och så vidare... Inte en enda kommer bli besviken för att man gjort minsta möjliga den här terminen. Inte en enda kommer att bli besviken på sin egen insats. Inte en enda kommer bli besviken för att man inte övat tillräckligt mycket. Nej nej! Det är ju faktiskt läraren som gett ett sänkt betyg. Fy fan för vikarieläraren som tror att hon bestämmer! Men jag, den där vikarieläraren som tror jag bestämmer, måste få säga mitt. Jag vet att jag som lärare ansvarar för att varje elev ska nå så högt som möjligt. Det är mitt ansvar att motivera eleverna. Ge dem roliga uppgifter som får dem att prestera bra. Det är mitt ansvar att vara explicit i mina bedömningar, berätta vart de är på väg och hur de gör för att komma dit. Ja, jag vet allt det där. Men. Någonstans, långt långt inne, måste det väl ändå vara lite upp till varje elev att faktiskt göra sitt allra bästa? Det är ju faktiskt så att jag inte GER betyg. Det är ingen som FÅR betyg av mig. Jag SÄTTER betyg. Sätter betyg baserat på hur väl eleven når kunskapskraven i ämnet. Hur väl en elev når de olika stegen i betygsskalan är till viss del beroende på min undervisning, men också till viss del beroende på vad eleverna gör i och utanför klassrummet. Punkt.