Den där jobbiga känslan i magen. En klump, som liksom sitter fast. Och så rösten i huvudet. "Det är ingen som vill komma till dig när du fyller år. Varför skulle de?" "Det är ingen som vill ha med dig i sitt lag. Trodde du verkligen det?"
Och jag vet vad ni säger, ni som faktiskt bryr er. "Skärp dig Frida. Det förstår du väl att det inte är sant? Klart att vi kommer när du fyller år! Klart att vi vill vara med dig!"
Och jag trodde faktiskt på det ni sa. Jag trodde att jag äntligen var botad. Botad från mitt dåliga självförtroende. Men idag kom den igen, den där klumpen. Och rösten, som liksom viskade. Så lågt det bara går. I örat på mig. "Tror du verkligen att jag är borta?" Hånskratt. Nej... jag hade det kanske på känn, att dåligt självförtroende nog är en obotlig sjukdom...
