Jag minns när jag var yngre och dansade jazz på dansskola. Jag sög. Var verkligen inte alls bra. Koordinationen fanns liksom inte i kroppen. Dessutom hade jag inte speciellt många vänner i dansgruppen. Trots det höll jag faktiskt på i säkert 3-4 år. Vantrivdes. Och jag minns så väl en gång då jag också dansade i en hipop-klass. Alla andra var mycket bättre. Övade säkert mycket hemma. Alla såg fram emot uppvisningen. Men inte jag. För jag visste att jag inte kunde dansen utantill. Jag kände på mig att jag skulle göra fel, göra bort mig - och hela dansgruppen skulle åka med mig ner i fallet och bli utskrattade. Då slutade jag. Lika mycket för min egen skull som för dansgruppens. Ville liksom inte att de skulle bli sämre bara för att jag var med. Ville inte dra ner laget.
Jag spelade fotboll ett tag också. Jag sög. Var bollrädd och sprang alltid åt fel håll på plan. På träningarna var det som allra värst när vi skulle göra övningar två och två. För jag visste att någon stackare skulle behöva göra övningen ihop med mig. Jobbigt var det också när vi skulle ställa oss i grupper vid olika konor. Jag hade alltid den där känslan av att alla undvek att ställa sig vid den konan som jag ställt mig vid. Och på matcherna blev jag nästan lättad då jag inte fick spela. För då kunde ju ingen bli arg för att jag förstörde för laget. Sen slutade jag. Ville liksom inte att någon skulle behöva dras med mig. Ville inte dra ner laget.
I högstadiet sjöng jag via Kulturskolan. En gång i veckan träffade jag en sångpedagog som satt vid ett piano och försökte få mig att sjunga. Jag sög. En gång skulle alla som sjöng med sångpedagogen sjunga tillsammans. Vi övade några gånger tillsammans och jag mådde så dåligt, för jag visste att det skulle låta dåligt eftersom jag var med. Jag ville ju inte dra ner laget...
Det var likadant med Jujutsun som jag höll på med ett tag. Och gitarrlektionerna...
Jag slutade med lagsport. Slutade med sport över huvud taget. Slutade med musiken. Ville inte vara den som var sämst. Orkade inte vara den svagaste länken.
När jag ser tillbaka på min barndom (om jag nu ska vara vuxen) inser jag att jag alltid varit på det här sättet. Hela min uppväxt har jag gått omkring med känslan av att vara den som ingen vill ha med. Känslan av att vara den sämsta, den som drar ner hela laget. Först nu, när jag återupplever samma scenario ännu en gång, inser jag att det kanske är min bild av mig själv som drar ner mig. Kanske handlar det inte om laget. Inte om prestation. Utan om mig. Om självkänsla.
