Det är så intressant när ens egna förgivettaganden börjar granskas under lupp. Snart blir det tydligt att det man själv tyckt varit så självklart inte riktigt var lika självklart som man först tyckt. För att krångla till det onödigt mycket…
Jag har nämligen en ny handledare på min praktikplats. Hon är onekligen en mycket intressant person. Jag skulle inte säga att jag tycker illa om henne, men hon är inte heller väldsbäst. Men det hon gör är att gång på gång få mig att öppna ögonen. Hon får mig att stärkas i saker som jag står för, men samtidigt får hon mig att börja rucka på saker som utan direkt anledning varit oerhört viktiga för mig.
Nu behöver ni ett exempel på vad i hela friden jag menar, och det ska ni också få. Jo, det är till exempel så att jag under hela livet varit väldigt principfast, plikttrogen och lojal. Aldrig har väl jag sett något negativt med det! Men så börjar min handledare prata om att vara ”smygrebell”, om att strunta i att göra saker eller lämna in något, helt enkelt bara för att göra uppror. Hon pratar om att man inte får bli för stel och seg, speciellt inte om man ska vara lärare och undervisa ungdomar.
Plötsligt inser jag att trots en åldersskillnad på säkert 30 år (där hon alltså är äldst) så är hon mentalt, i vissa avseenden, mycket yngre än mig. En skrämmande insikt för en blivande lärare i tjugoårsåldern… Här kommer jag. Tror att jag är så himla ung, modern och nytänkande. I själva verket är det jag som sitter på min tron av lojalitet och käkar moralkakor hela dagen. Fy fan!
Kommentera