Igår kände jag det igen. Paniken. Det är en konstig känsla egentligen. Först visste jag inte vad det var, bara att det var något konstigt i bröstet. Jag lade handen emot och till min förvåning insåg jag att det var mitt hjärta som löpte amok där innanför. Jag hade en gång en kanin som inte var speciellt tam. Varje gång jag skulle ta upp den i famnen kunde jag känna det lilla kaninhjärtat banka panikartat. Precis så kändes det igår - fast i mitt hjärta.
När hjärtat fortfarande inte lugnat sig på flera minuter kom huvudvärken. Egentligen gör den inte ont så som annan huvudvärk. Men det blir varmt i hela huvudet och det är en tryckande känsla högst upp på pannan, ni vet så där som det kan kännas när man åker berg-och-dal-bana.
Och då har jag inte ens nämnt hur det känns psykiskt. Svårt. Omöjligt. Som om vad jag än gör så räcker det inte till. Som om jag vill lägga mig ner och skrika högt tills någon håller om mig och säger att allt kommer bli bra.
Om pluggpaniken påverkar mig både psykiskt och fysiskt - då är det illa!
