Vet ni den där känslan? Den där känslan av att allt bara ordnar sig. Så känns det i mitt liv just nu. Man kan väl säga att jag cyklar omkring på plan mark, på någon halvlätt/tung växel. Och vädret är lite så där halvskönt, inte så kallt att händerna fryser, men inte heller så varmt att man börjar svettas. Sådär lite lagom.
Dagarna passerar. Varken för fort, eller för långsamt. Jag hinner plugga, träffa nära och kära, laga mat, träna och annat däremellan.
Jag fick ett extrajobb häromdagen. Det kom från ingenstans. Som om någon hört min önskan om att få vikariera, och bara ordnar det. En skola i närheten behöver vikarie, och en kompis som vikarierar där gav dem mitt nummer. Sen ringde de upp, och nu på torsdag har jag min första dag där. Bara sådär!
Och igår kom min bästa vän hem till mig. Hade köpt en klädstege till mig, vilket jag varit på jakt efter hur länge som helst! En bukett vita tulpaner hade hon med sig också. Bara sådär!
Det känns helt enkelt som att allt bara ordnar sig. En ganska skön känsla. Som en helt lagom cykelfärd en lagom vårdag. Men... så börjar man undra. När ska det börja regna? För det vet man att det gör när man minst anar det. När man är som minst förberedd, inte har tagit med sig några regnkläder ut på cykelfärden, och kommit så långt hemifrån att det inte finns en chans att ta sig tillbaka utan att vara genomblöt.
Jag undrar när känslan av att allt ordnar sig brakar samman. När det går åt helvete. När det blir tungt att trampa i regnet och man vet att det bara är uppförsbackar på vägen hem.
Kommentera