Jag har precis fått erbjudandet om att vikariera i bild på en högstadieskola i närheten. Tre dagar i veckan, under sex veckors tid är det som gäller. Känslorna är blandade. Ena stunden vill jag skutta omkring och sjunga av glädje, andra stunden vill jag dunka huvudet i ett bord och ropa: vad har jag gjort? Så ja, blandade känslor helt enkelt...
När jag satt och funderade på hur jag skulle lägga upp veckorna framöver började jag tänka tillbaka på den bildundervisning som jag själv "blivit utsatt" för (usch, det låter som någonting negativt, men så var det inte alls). Jag försökte se med lärarglasögonen, inte elevglasögonen, på vad det var vi sysslade med på bildlektionerna i högstadiet. Kanske skulle jag få några idéer på vad jag kunde låta eleverna göra. I mitt stilla sinne tänkte jag: är det så här det ska gå till att vara lärare? Att reproducera den undervisning man själv varit med om? Vad händer då med all pedagogik och didaktik jag matats med på universistet? Är det en sån lärare jag vill vara?
För att svara på en av mina egna frågor: Nej, det är inte en sån lärare jag vill vara. Jag vill vara nytänkande. Kreativ. Inlyssnanade. Men också kunnig. Påläst. Och det är jag inte inför den här utmaningen. Jag är inte speciellt nytänkande, eftersom jag inte kan så mycket om ämnet, och eftersom jag inte kan så mycket om ämnet känner jag mig heller inte kunnig och påläst. Så jag får helt enkelt göra det bästa av situationen. Se till elevernas bästa. För trots att jag inte kan speciellt mycket om bild, och inte har så mycket erfarenhet av att undervisa på högstadiet så vill jag ändå tro att det är bättre för eleverna att jag gör det bästa jag kan under sex veckor, än att de får nya vikarier vecka efter vecka utan någon som helst kontinuitet. Så, sträck på mig. Jag klarar det här! Jag är ju Frökenfrida, bannemig!
Kommentera