Jaha.. Då var det dags igen. Det är tydligen sant det där med att det är svårt att lära en gammal hund att sitta. Och jag som inte trodde att jag blivit så gammal... Men så sitter jag här igen, med panikhjärta. Vid köksbordet. Och fattar ingenting. Fattar inte vad det är jag ska skriva. Fattar inte vad det är jag läser. Fattar inte hur jag kunde hamna i denna situation igen.
Så. Nu har jag fått ur mig det där. Nu gäller det att gå vidare. Börja om. Försöka lura hjärtat och pulsen att det inte är någon panik. Jag fixar detta. Det är lugnt. Andas. In... Ut... In... Ut... Bra. Det går fint. Fortsätt så. In... Ut... In... Ut...
Det har varit mycket nu ett tag. Många saker som påverkar en, fast det märker man först efteråt. Och sånt där är säkert genetiskt också. Hjärtklappning. Högt blodtryck. Stress. Depression. Usch! Fast det är nog inte det jag har. Hjärtklappning. Det vet jag knappt vad det är för något. Och högt blodtryck har jag då inte. Det fick inte pappa förrän han var 40. Och stress... Hm... går det ens att diagnostisera? Om man ska sätta min stress på en skala så är den säkert inte så hög att det är allvarligt. Och depression? Nä, det kan man inte ha om man vet om det, sånt inser man inte förrän man burit på det alldeles för länge. Och så hypokondrisk som jag är så är det nog ingen risk för min del.
Nu får jag skärpa mig. Tänka om. Tänka nytt! Jag måste börja kämpa nu. Nytt liv. Mindre stress. Mer nyttig mat. Mer träning. Mer ork. Mer lycka! Om jag inte mår bra idag så kommer jag säkert inte må bättre imorgon heller. Så skärp dig nu Frida. Ta dig i kragen. Gör något med ditt liv!
Börja. Plugga. I. Tid.
Kommentera