Häromdagen var jag i skogen och plockade svamp med mamma. Jag vet inte varför men på något sätt kom ämnet vänner på tal. Jag tror att det var i samband med att jag hade berättat att jag varit på födelsedagsfirande hos min bästa vän. Jag sa att det var skönt att jag och min vän fortfarande kunde hålla kontakten och umgås, sova över hos varandra och göra saker tillsammans. Det var då mamma sa en sak som etsat sig fast i huvudet på mig.
"Jag har inga vänner."
Efter en lite för lång tystnad ville jag säga emot, säga att hon visst hade vänner. Och några namn kunde jag komma på. Namn på bekanta. Någon av mina barndomsvänners föräldrar, en granne, en vän som mamma tydligen inte pratat med på flera månader. Hmm...
På kvällen kunde tanken på att inte ha någon vän inte sluta förfölja mig. Själv har jag få vänner. Men jag har några som jag umgås mycket med. Tack vare grund- och gymnasieskolan, syskons vänner, universitetet, fritidsintressen. Men om man är över 45 år, har flyttat ifrån den kommun man växte upp i och inte har några fritidsaktiviteter? Hur lätt är det då att hitta vänner?
Min morfar gick nyligen bort. Det gjorde att min mormor hamnat i samma situation som mamma. Hon har inga vänner. Mormor och morfar har alltid umgåtts tillsammans bara de två. Åkt på resor. Ätit gott. Umgåtts en del med morfars vänner. Suttit hemma i tvsoffan.
Jag tror att det är oerhört viktigt att hålla kontakten med sina vänner. Trots att man skaffar familj. Trots att man flyttar. Och om vännerna ändå försvinner, så måste man ge sig ut i världen och leta nya! Lätt som en plätt? Nä, troligtvis inte...
Kommentera